• Stora protester har genomförts i Chile, Argentina, Colombia och Brasilien i år har satt avtryck i politiken.
Fria Tidningen

Sydamerikanska protestvågen – vad hände sedan?

Ett antal sydamerikanska länder fick under det gångna året internationella mediers uppmärksamhet när massdemonstrationer intog gatorna. Men vad hände efter att tårgasen blåst bort?

Colombia

I Colombia infördes under hösten undantagstillstånd efter att bondeorganisationer gått ut i strejk och blockerat vägar runtom landet, med kraven riktade bland annat mot landets frihandelsavtal med USA. Fast inbördeskriget i landet går på sparlåga, kvarstår de djupa konflikter på landsbygden som drev fram det från början; småbönder och ursprungsbefolkning mot storjordägare och storföretag. Efter att regeringen satt in armén och samtidigt förhandlat med vissa organisationer och gjort eftergifter i mindre frågor drog sig de protesterande gradvis tillbaka från vägarna.

Men redan i oktober kom nästa våg. 40 000 demonstrerande från en rad olika ursprungsfolk ockuperade torg och blockerade vägar, med krav på bland annat erkännande av deras territoriella rättigheter och stopp för gruv- och skogsbolags intrång. På ett tjugotal olika platser har det blivit sammandrabbningar med polisen; också paramilitära grupper har mordhotat protestledare. Den 10 oktober mördades en advokat för flera indiangrupper av oidentifierade pistolmän.

Efter att nu den ena sektorn efter den andra i landet gjort uppror med krav som inte vore omöjliga att förena i ett gemensamt program har idéer rom en nationell “social generalstrejk” börjat diskuteras, skriver webbtidningen Rebelion, fast några konkreta sådana planer ännu inte gjorts.

 

Brasilien

De brasilianska demonstrationerna under sommaren var kanske de som fick mest internationell uppmärksamhet. De hade oklar politisk profil, med krav riktade bland annat mot korruption, slöseri i samband med OS och fotbolls-VM, undermålig vård, utbildning och kollektivtrafik och med många grupper som ideologiskt stod långt från varandra som deltog. Regeringen gick ganska snart till mötes det utlösande kravet: en biljettprishöjning drogs tillbaka och ett mångmiljardprogram med satsningar på kollektivtrafiken lanserades. Så småningom tröttnade många deltagare. Men det fanns också en medveten tanke med att samla krafter tills nästa tillfälle: fotbolls-VM 2014. Många nya nätverk och koordinerande kommittéer har bildats och planerar för nästa protestvåg, rapporterar nyhetsbyrån Adital.

 

Argentina

Argentina såg en serie demonstrationer sammankallade via sociala nätverk och begränsade till enskilda datum, senast 8 augusti. Här hade de en ganska klart övervägande höger- och medelklassprägel, även om en del vänstergrupper oppositionella till den sittande center-vänsterregeringen också deltog. Några egentliga krav eller program för manifestationerna fanns inte; parollerna tog upp bland annat inflationen, brottsligheten och korruptionen. Syftet verkar framförallt varit att påverka den offentliga debatten och stämningen i landet och försvaga regeringen. I så fall får de betraktas som delvis framgångsrika; i mellanårsvalet i söndags föll regeringspartiet tillbaka jämfört med förra valet 2011 och oppositionen fick en majoritet av rösterna, fast då bara hälften av parlamentet byts ut behåller regeringssidan en knapp majoritet.

 

Chile

De mest uthålliga demonstranterna har varit studenterna i Chile, som protesterat mot landets privatiserade utbildningssystem sedan 2011 och under augusti i år genomförde ännu en rad ockupationer av skolor och universitet. Chile, under en högerregering för tillfället som dock har låga opinionssiffror, har aldrig riktigt nåtts av den latinamerikanska vänstervågen och har ett av världens mest nyliberala skolsystem.

Från att från början haft stöd av runt en tredjedel av befolkningen visar aktuella opinionsundersökningar på att över 70 procent sympatiserar med studentrörelsens huvudkrav, samtidigt som utbildningssystemet blivit det främsta politiska samtalsämnet i landet. Högerregeringen har dock vägrat att ge efter.

Istället har tidigare presidenten Michele Bachelet, som leder stort inför det kommande presidentvalet 17 november, lovat att genomföra de viktigaste punkterna på studenternas program. Några av rörelsens ledare har själva tagit plats på vallistorna i hennes koalition. Huruvida Bachelet kommer att uppfylla löftet efter sin väntade seger återstår att se.

Sammanfattningsvis kan man säga att 1990-talet och 2000-talets första halva dominerades av ”IMF-upplopp” och folkliga uppror mot nyliberalismen. Senare under 2000-talet, när till stora delar som ett resultat av protesterna vänsterregeringar kommit till makten i flera länder, såg ett antal radikala högermobiliseringar med målet att direkt störta dessa regeringar.

De senaste årens största protester har varit mer mångfacetterade och svårare att kategorisera, men de visar att människor på kontinenten fortfarande har en låg tröskel för att ta sitt missnöje ut på gatorna. Ingen i den senaste vågen av demonstrationer har rakt av lyckats nå sitt mål, men alla har i någon mån lyckats förändra det politiska landskapet i sina respektive länder och styra utvecklingen i nya riktningar.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Latinamerikansk vänster på fallrepet

Med valnederlag i Venezuela och Argentina och en hårt ansatt president i Brasilien har högern återtagit kommandot på den tidigare röda kontinenten.

Fria Tidningen

Ett OS kantat av protester

I skuggan av spelen i Rio bubblar missnöjet mot Brasiliens tillförordnade högerpresident Michel Temer.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu