Recension


Teater
The woman in black
Av: Stephen Mallatratt och Susan Hill
Regi: Gary Whitaker och Johan Friberg
I rollerna: Jack McKenzie och Gary Whitaker

  • Jack McKenzie och Gary Whitaker bjuder på storartade insatser i The woman in black, tycker GFT:s recensent.
Göteborgs Fria

Gest bjuder på lysande skräckteater

The woman in black håller rätt igenom en nästan ruskigt hög kvalitet, tycker Kristin Ödlund.

Mr. Arthur Kippler (Jack McKenzie) har en historia att berätta. Han tar hjälp av en skådespelare (Gary Whitaker) för att dela med sig av sina upplevelser de där dagarna för många år sedan. Mr. Kippler är till en början en motvillig skådespelare som inte mjuknar upp förrän han själv går in i rollerna som de människor han mötte i den där byn där det hela utspelade sig. På scengolvet spelas en metaberättelse upp då det hela är en repetition av Mr. Kipplers egenhändigt nedskrivna manuskript. Advokaten Arthur Kippler får i unga år i uppdrag att ta hand om dödsbot till en gammal kvinna utan några anhöriga kvar. Han besöker kyrkogården och huset, men det står snart klart att det är något som inte står rätt till. Den unga kvinnan med blek hy helt klädd i svart visar sig gång efter gång och Mr. Kippler, som inte tror på spöken, börjar ifrågasätta vad det är som egentligen händer.

Det är en spökhistoria som cirkulerar i rummet dessa två timmar som hela föreställningen tar. Skräckteater med en publik som sitter på helspänn. Vi vet att vi ska bli rädda, och visst hoppar vi till emellanåt. Salongen fylls av ljud från människor som helt enkelt inte kan hålla inne med känslan av att bli rejält uppskrämd. Men det finns också plats för skrattet. En blick, en kommentar eller en rörelse, mer behövs inte för att McKenzie och Whitaker ska få oss att dra på mungiporna utan att för den sakens skull dra skämt eller göra sig till. Humorn ligger i relationen och brytpunkten mellan scengolvet och publikplatserna.

I första akten är repetitionerna påtagliga då McKenzie och Whitaker pendlar mellan rollkaraktären och rollkaraktärens rollkaraktär. Låter det krångligt? Det är det inte, jag lovar. I andra akten är det historien om The woman in black som får allra mest utrymme. Historien blir intensivare och intimare. Skräcken kryper närmre och håller i sig ända in i det jublande publiktacket.

The woman in black håller rätt igenom en nästan ruskigt hög kvalitet och GEST lyckas här med en rad konststycken. De båda skådespelarna använder sig av ett utryck som är av den klassiska skolan vilken de båda behärskar till fullo. Det är teatralt utan att bli överdrivet. Med enkla medel antar det begränsade scenrummet en rad skepnader. Ett tunt svart skynke agerar både projektionsyta och rumsskapare. En koffert av halm är ena stunden just en koffert och i nästa en hästkärra. Hunden Spider finns i allas vår fantasi. I en såpass traditionell dramatisk text finns utrymme för en kreativitet vilken GEST här har tagit tillvaro på. Tack vare den minimalistiska scenografin och rekvisitan lyckas de skapa en kuslig stämning där publiken kan fokusera på berättelsen utan att distraheras av prylar och effekter. Det blir på något märkligt vis behagligt mitt i allt obehag.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Många poänger i Pojkarna

Recension

Rik föreställning där alla har möjlighet till identifikation, skriver Kristin Ödlund om Pojkarna.

Göteborgs Fria

Dystopi med törst i fokus

Recension

Riksteaterns Ur vattnets minne – Veden muistista är en ångestladdad men vacker dystopi om vatten som bristvara.

Landets Fria

© 2024 Fria.Nu