Medierna och den gröna utmattningen | Fria.Nu

Fördjupning


Medierna och klimatet

  • Supertyfonen i Filippinerna för tre veckor sedan fick en del medial uppmärksamhet, men det är vid katastroferna det stannar. Intresset för bakgrunden till- och analysen av klimatkrisen är inget mainstream-media är intresserade av.
Göteborgs Fria

Medierna och den gröna utmattningen

Analys I en tid då massmedia i allt större utsträckning antingen ägs av eller samarbetar med storföretag handlar allmänhetens påstådda trötthet inför klimatfrågan snarare om uddlös journalistisk som böjer sig för storföretagens intressen. Det menar medieanalytikern David Cromwell som efterlyser en klimatbevakning som inkluderar kritisk granskning av företagskapitalism och ohämmad konsumism.

Det är knappast en överraskning att den företagsägda massmedias systematiska propaganda sträcker sig till bevakningen av människoorsakade klimatförändringar.

Den brittiska dagstidningen The Independent lyckades nyligen sätta en rubrik som är ett under av villfarelse: ”Grön utmattning gör att världen förhåller sig kylig till global uppvärmning”. Artikeln menade att endast 49 procent av den brittiska befolkningen numera uppfattar klimatförändringarna som en allvarlig fråga – långt färre än i början av den globala finanskrisen 2009.

Som vanligt nämndes inte med ett ord att corporate media (företagsägd massmedia) är en huvudorsak till varför ”grön utmattning” förmodas vara en realitet i dag. Man nämnde inte medias skamfyllda misslyckande med att undersöka grunden till klimatkrisen, eller den företagsglobalisering som går elitens ärenden och har tagit mänskligheten till katastrofens rand. På Twitter anmärkte samhällsvetaren Chris Shaw att man heller inte ”nämnde de professionella tvivlare som avlönas av och agerar utifrån företagens intressen”.

Några dagar tidigare hade vetenskapsskribenten Joe Romm avslöjat myten om ”grön utmattning” på bloggen Climate Progress:

”Informationen om global uppvärmning kretsar kring två stora myter: 1) den oupphörliga upprepningen av domedagsbudskap, något som är en stor och pågående strategi, och 2) att denna strategi inte fungerar och faktiskt motverkar sitt eget syfte!”

Joe Romm påpekade att ”rättframma, vetenskapligt grundade budskap som också tydligt visar att det finns en lösning på problemet” har den bevisbara effekten att de väcker allmänhetens oro inför klimatfrågan. Hans artikel listade åtta huvudpunkter angående den oftast låga nivån av klimatbevakning i media, så väl som den ständiga pro-företagspropaganda som den amerikanska allmänheten utsätts för (liksom andra ”utvecklade” länder). Några av Romms punkter:

• Det finns inte ett enda tv-program på någon kanal som vigs åt klimatfrågan, trots att denna fråga är viktigare än några av de andra problemen vi står inför och som faktiskt kan förebyggas.

• Allmänheten utsätts för ständiga budskap som uppmuntrar till att fortsätta som vanligt, och som till och med uppmuntrar överdriven konsumtion.

• De stora elbolagen bombarderar allmänheten med oupphörliga reklamkampanjer som är för fossilt bränsle. Miljöaktivisterna har en långt mindre budget.

Den så kallade mainstreammedia är inte bara ointresserad av att bevaka den klimatkatastrof som hänger över våra huvuden, den har helt enkelt inte möjlighet att göra det. Detta är uppenbart när man drar sig till minnes att media faktiskt inte är mainstream, om man nu med detta ord menar att den representerar majoritetens intressen. Det handlar istället om corporate media, ägd och driven av toppskiktens intressen, och strukturellt driven av ett ”behov” av kontroll, vinst och tillväxt.

En studie som nyligen publicerades i den fackvetenskapliga tidskriften Science visade att en fortsättning i samma takt kommer att resultera i att jorden år 2100 kommer att vara varmare än vid någon annan tid sedan slutet av förra istiden, för över 11 000 år sedan. Denna pågående geologiska epok, som går under namnet holocen, spänner över jordbrukets uppkomst, uppfinningen av skriften, vetenskapen, den industriella revolutionen och utforskandet av rymden. Den nuvarande fasen i den globala uppvärmningen, ungefär från och med början av 1900-talet, utvecklas snabbare än vid någon annan tid under holocenen. Enligt Jeremy Shakun vid Harvards University är vi ”på väg någonstans som är långt ifrån något vi har sett de senaste 10 000 åren. Vi är på väg mot en planet som är mycket annorlunda än den som vi är vana vid”.

Under tiden rapporterade brittiska dagstidningen The Guardian om ännu ett ”klimatförändringslarm” i en årtionden lång serie av icke hörsammade ”larm” eller ”varningsklockor”. Detta larm gällde 2012-års mätning av den andra högsta årliga höjningen av koldioxidnivåerna.

– Chansen att temperaturen i världens inte höjs med mer än två grader – nivån då den globala uppvärmningen anses vara ”ofarlig” – tycks blekna snabbt, skrev The Guardians redaktör i miljöfrågor, John Vidal.

Med dessa ord förde Vidal vidare den farliga och misskrediterade föreställningen om en tvågradig ”säkerhetsgräns” för den globala temperaturökningen. I och med denna idé förminskas klimatförändring till ett fenomen som definieras av en enda, globalt farlig, siffra. Det är en överförenklad och skadlig syn på klimatet, som i verkligheten skiljer sig vitt och brett beroende på tid och plats och påverkas av ett flertal överlappande faktorer som smältning av polarisarna, höjningen av havsnivån, tilltagande stormar och förödande perioder av torka. Chris Shaw, som nämndes tidigare i artikeln, har undersökt användningen av denna ”säkerhetsgräns” i klimatdebatten och varnar för ”att falskt tillskriva klimatförändringarna en farlig gräns avleder uppmärksamheten från frågor om den politik och samhällsordning som har gett upphov till denna kris”.

Snabba och farliga klimatförändringar är redan på gång, med dåliga chanser att hålla den globala temperaturökningen på under två grader. Under den förindustriella tiden var koncentrationen av koldioxid i atmosfären cirka 280 ppm (parts per million). Till största delen beroende på människan, främst på grund av användningen av fossilt bränsle, har koldioxidhalten numera nått 391 ppm. Men varje gång man sätter på teven eller radion eller öppnar upp en tidning – med undantag för några notiser i förbigående – är det som om inget av detta händer. Istället tvångsmatas allmänheten med en diet av kändisskvaller, enorma reklamkampanjer som ska övertyga oss om att konsumera mer och mer, och trista ”nyheter” och ”debatter” som inte lyckas belysa några av de ämnen som tas upp.

Journalister och redaktörer på alla nivåer hos de stora nyhetsbyråerna måste någonstans veta att den ärofulla visionen av media som ”innehavare av makten att granska” är mer myt än verklighet. Men väldigt få mediearbetare är tillräckligt ärliga, modiga och rakryggade för att protestera. Det är ju inte lätt: man hoppas på en kometkarriär eller så kanske ens fortsatta anställning står på spel.

Ändå hörs det missnöjda röster inifrån tidningsredaktionerna. The Guardian har länge uppfattats som en sorts flaggskeppstidning när det kommer till klimatfrågor Detta har dock aldrig riktigt stämt. Men särskilt under senare år har dagstidningen utvecklat förbindelser till olika bolag och är inblandat i flera miljösatsningar som förväntas ge vinst, menar kolumnisten Zafrir Rinat. Enligt en av Guardians huvudredaktörer, Joe Confino, samarbetar tidningen med företag som ”vi är säkra på rör sig i rätt riktning vad gäller hållbarhet. Villkoret för allt samarbete är total redaktionell självständighet.”

Men högtstående publicister påstår alltid att det finns en brandvägg mellan annonser och det redaktionella innehållet, ett försäkrande som inte klarar av en detaljgranskning. För en företagsägd tidning som The Guardian är det en absolut nödvändighet att locka läsare till hemsidan för att på så sätt öka sina annonsintäkter. I en nyligen skriven krönika nämnde en av Guardians redaktörer, Chris Elliott, att flera kolleger gett uttryck för oron att denna drivkraft att öka annonsintäkterna har en negativ påverkan på tidningens innehåll. Enligt Elliott upplever journalisterna att redaktörer bedömer nyhetsvärdet hos artiklar och reportage utifrån hur ”väl de kommer att funka” online, som om det viktigaste är att producera fram texter som genererar många klick på hemsidan.

Många undrar nog hur en företagsägd tidning ska kunna upprätthålla journalistikens kardinalregler i detta mediala klimat. Dessa regler fastslår bland annat att journalistikens främsta plikt gäller sanningen, dess lojalitet främst gäller allmänheten, att den ska vara en oberoende övervakare av makten samt erbjuda ett forum för offentlig kritik. En klimatbevakning som utgår från dessa grundförutsättningar handlar om mer än artiklar om klimatansvar. Den handlar om att undersöka bakgrunden till den globala uppvärmningen, något som bör inkludera kritisk granskning av företagskapitalism och ohämmad konsumism.

Ett uppdrag av denna magnitud kräver hopp och inspiration, därför vill jag passa på att rekommendera den brittiske regissören Ken Loachs nya dokumentär The Spirit of ’45. Filmen är högst relevant i dagens tid av nedskärningspolitik. Det är ett skickligt och starkt mänskligt svar på den nyliberala propagandan att ”det inte finns något alternativ” till kapitalismen, och att allt det nuvarande systemet behöver är ”en vänligare, mjukare” framtoning. Men som en av filmens deltagare föraktfullt säger:

– Omtänksam kapitalism är som fenixfågeln: alla har hört talas om den, men ingen har sett den!

The Spirit of ’45 är en läglig påminnelse om vad människor kan åstadkomma när de arbetar tillsammans för allas bästa. Samma anda behövs i dag och kan leda till radikal förändring. ”Vanligt folk” håller trots allt en enorm slumrande makt i sina händer. Regeringar och privata intressen ängslas ständigt för att vi ska återupptäcka, och agera enligt, denna sanning.

Fakta: 

Översättning: Mariana Filip

Annons

Rekommenderade artiklar

Fyra gröna boktips

Var ska vi få vettig information om klimatförändringarna? Alice Bell, klimatredaktör på NLP tipsar!

Göteborgs Fria

”Media bör stå för radikal analys och förändring”

Under FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn 2009 samlades tusentals journalister. I det välutrustade pressrummet i Cancun ett år senare kunde tre reportrar konstateras. MediaLens David Edwards och David Cromwell analyserar var medieintresset för klimatfrågor tog vägen. 

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu