När slutade det vara synd om människorna? | Fria.Nu
Sara Falkstad

Synpunkten


Sara Falkstad
  • Varför har vi lättare att känna sympati med gårdagens fattiga än dagens?
Fria Tidningen

När slutade det vara synd om människorna?

Varför har vi lättare att känna sympati med gårdagens fattiga än dagens? undrar Sara Falkstad Byrne.

En lördagskväll i juli fick jag ett spännande besök. Vi hade just flyttat in i vårt soldattorp, och jag svepte runt mellan timmerväggarna och försökte hitta rätt plats åt våra tillhörigheter; placera in våra egna avtryck i husets historiska lager. Så stod det plötsligt en kvinna i köket, ropade hallå och sa att hon hade fyra syskon med sig, och att deras mamma var född där, i mitt hus.

Några minuter senare satt fem livs levande ledtrådar till husets historia och drack älggrässaft vid vårt köksbord. De berättade att deras mor föddes strax efter förra sekelskiftet, som dotter till en bagare. Det gick bra för familjen, tills farfadern dog. Då kom det nämligen fram, att han flera år tidigare hade skrivit på en revers med en nolla för mycket. Den oöverkomliga skulden gick vid farfaderns död i arv hans son.

Familjen förlorade allt. Samtidigt som modern låg och födde ännu ett barn, gick första flyttlasset från det hus som nu är vårt. Alla familjens ägodelar auktionerades ut. Auktionsförrättaren hejdade sig när han kom till familjens sänglinne, kunde inte med att ropa ut det. Modern till de syskon som jag nu lärt känna var knappt tio år när hon förlorade sitt hem.

Det är inte svårt att känna sympati för de där människorna. Den geografiska närheten trumfar över det historiska avståndet. Flickan flyttade som tonåring till Stockholm och fick senare fem barn: de syskon som under de där kvällstimmarna hann bli mina vänner genom att generöst dela med sig av sina vindlande livstrådar.

Men det förflutnas romantiska skimmer fungerar även på misären. För om detta hänt i dag, hade det inte framställts som att otur drabbade en god familj. I dag, liksom för hundra år sedan, finns det barn som vräks från sina hem. Det finns människor som hamnar i missbruk, blir sjuka, arbetslösa, ja till och med de som fattar okloka beslut och därför trillar nerför välståndsstegen huvudstupa. Men för att slippa känna empati, har vi skapat myten om ”deras eget fel”. En myt där det inte finns några strukturer, bara individer och dåliga val. En myt där vi blir provocerade, inte av orättvisor, utan av hemlösa med mobiltelefon, arbetslösa rökare, hundägare som går på soc och papperslösa som går i skolan.

På TV skäller man ut familjer som haft den dåliga smaken att sätta sig i skuld, utan att nämna att privatlånen är en förutsättning för att hålla snurr på vårt ekonomiska system. Obetalt arbete, låglönejobb, skuldsättning och rädslan för utanförskap är det som driver ekonomin framåt. Men i ”Lyxfällan” är det aldrig någon auktionsutropare som hejdar sig vid lakanen. Det gör inte heller de som auktionerar ut välfärden.

Inte bara mitt hus bär på berättelser. Berättelser skapar förståelse, och därför behöver vi skriva historia även om vårt samtida Fattig-Sverige. Bara genom att ge alla en röst, kan vi döda myten om ”deras eget fel”, och förstå att vi har råd med empati.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2020 Fria.Nu