Historielös debatt om gruvindustrin | Fria.Nu

Debatt


Markus Nyström • Uppsala
  • Gruvprospektering i Kallak väster om Jokkmokk har mötts av motstånd.
Fria Tidningen

Historielös debatt om gruvindustrin

Debatten om den svenska gruvboomen måste handla om minerallagen och regeringens strategi, som lagt grunden för den senaste tidens konflikter, skriver Markus Nyström, som deltagit i protesterna mot JIMABs provsprängningar i Jokkmokk.

Fredagen den 23:e augusti hade JIMAB slutfört sina provsprängningar i Gállok (Kallak). Detta trots att aktivister befann sig inom 25 meter från sprängningarna när säkerhetsavståndet var 250 meter, och genom att polisen – som av en slump – olagligen avlyst området. Jag och andra med mig, till exempel journalister, greps eller hotades gripas för olaga intrång samtidigt som gruvförespråkare släpptes in på området för att agera garde.

Dagen därpå var det kallat till samling i Gállok för alla som stöttade kampen för ett gruvfritt Jokkmokk. Omkring 500 människor kom. Om proportionerligt lika många hade kommit i Stockholms kommun hade samlingen bestått av omkring 100 000 människor. Stödet för motståndet var enormt. När en representant för oss aktivister klev upp på den lilla scenen för att hålla ett tal dränktes hans försök att inleda talet i minuter av applåder.

Några dagar senare kom hela Sametinget ut till Gállok för att där offentliggöra ett enhälligt beslut om att kräva totalt stopp för prospektering för nya gruvor i Sápmi. Sedan flögs Sametingets ordförande Stefan Mikaelsson, renskötare Niklas Spik och jag ner till TV-studion i Göteborg för SVT Debatt. Glöden i Niklas och Stefans ögon när de ställdes mot en trångsynt kommunledning och frånvaron av ansvariga ministrar, gick inte att ta miste på.

Dessa dagar kan vara de mest påfrestande, och de mest givande, i mitt liv. Men mitt i tumultet finns ett stormens öga där det (än så länge) är vindstilla. Stormens öga är Sveriges minerallag och regeringens mineralstrategi. Det diskuteras polisbrutalitet, skitiga bolag, trädkramare och gruvkramare – men själva grunden till varför den här situationen uppstått diskuteras inte. Inte ens Uppdrag granskning, som nyligen ägnade ett helt program åt gruvindustrin, lyckades fånga den centrala frågeställningen.

Så vad är då problemen med minerallagen?

Till att börja med tillåter inte minerallagen någon lokaldemokrati. Kommunledningar är bakbundna. Beslut fattas på länsstyrelsenivå, av Bergsstaten och av mark- och miljödomstolen. De hätska diskussioner som nu blossar upp i till exempel Jokkmokk är verkanslösa eftersom bolag och myndigheter inte behöver ta någon hänsyn. Kommunala ”dialogmöten” av olika slag är i det närmaste en form av terapi, inte ett sätt att sätta press på bolag och myndigheter.

Jag har många gånger tänkt att även de som vill ha en gruva i Gállok borde vara med oss och kämpa för rätten att ställa krav på bolag och myndigheter. Men många går på den förenklade bild som ofta målas upp, att det handlar om ”avveckling eller utveckling” och att skepsis mot gruvnäringen är en rent samisk sak. Att lagstiftningen gör att samiska näringar mäts i ekonomiska termer allena, och då ställs mot en kortsiktig, grovt miljöförstörande industri, är skamligt för ett land som vill framstå som ledande i frågor om mänskliga rättigheter och miljö. Men underskotten på inflytande och demokrati i lagstiftningen gäller inte bara samer, och inte bara i Sápmi.

Vi har ingen gruvskatt i Sverige. Bolag betalar en mineralersättning på 2 promille av malmvärdet till markägare. Dessa har inte heller något att bestämma om när det gäller gruvetableringar – ersättningen kan ses som ett slags expropriering på rutin, snarlikt handhavandet under vattenkraftens mest koloniala expansion. Av denna ersättning tar staten en fjärdedel, alltså 0,5 promille. Ingen skatt eller ersättning tillfaller kommunerna. Vad kommuner kan hoppas på är inkomstskatten – i en bransch som är ökänd för långpendling, så kallad fly-in/fly-out.

Att Sverige i dag är ett av världens absolut billigaste länder att bedriva gruvverksamhet i beror på en krislagstiftning som etablerades under nödåren i början av 1990-talet. Svenska staten var desperat efter utländskt kapital och i samband med slopandet av gruvskatten öppnades också SGU:s borrkärnsarkiv i Malå för utländska prospektörer. Samma myndighet inledde även en Klondyke-liknande kampanj där man aktivt lockade utländska exploatörer: ”Join the ’never before seen’ claim-staking rush for base-metals, gold and diamonds in northern Sweden” skrev man på utskick och plakat. Historielösheten gällande minerallagens uppkomst tycks dock i det närmaste vara total idag.

Miljöproblematiken har förvärrats avsevärt sedan lagstiftningen skrevs. Att bara gruvan i Rönnbäck utanför Tärnaby beräknas ha en elkonsumtion – forutom brännande av enorma mängder fossila bränslen – på runt 1 procent av hela Sveriges elkonsumtion är det tyst om.

Representanter för gruvnäringen gillar att säga att vi i Sverige konsumerar i snitt 1 700 ton metaller och mineraler genom vår livstid och att vi därför måste öppna fler gruvor. Slutsatsen borde vara den motsatta: om vi i dag lever på så sätt att vi förbrukar så mycket ändliga resurser måste vi ändra vad och hur vi konsumerar. Hur kan vår stora konsumtion av ändliga resurser vara ett argument för att öka konsumtionen? Minerallagen och regeringens mineralstrategi vittnar om en rent anakronistiskt ytlig, för att inte säga obefintlig, förståelse av miljöproblematiken.

Det är bra att kampen i Gállok lett till debatt om gruvindustrins expansion. Men om debatten ska vara relevant måste den handla om gruvindustrins förutsättningar: minerallagen och regeringens mineralstrategi.

Annons

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Svensk gruvindustri utan miljöhänsyn

Nästa vecka fattar regeringen beslut om den nya svenska mineralstrategin. Den kan medföra negativa lagförändringar för miljön och den långsiktiga hållbarheten, menar skribenterna.

Fria Tidningen
Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2020 Fria.Nu