Etablissemangets stora triumf | Fria.Nu
Jon Weman

Fördjupning


Analys: Tyska valet

  • CDU-anhängare firar partiets storseger i söndagens val.
Fria Tidningen

Etablissemangets stora triumf

Hur Angela Merkels kommande regering ser ut är osäkert, men några större politiska kursändringar verkar uteslutna. Enigheten kring krispolitiken var stor i ett tyskt val där väsentliga stridsfrågor saknades.

Sedan eurokrisen bröt ut har få regeringar överlevt mer än en mandatperiod, men Tyskland blev ett undantag. De knappt 42 procent Angela Merkels kristdemokratiska parti CDU fick visar att tyska folket fortsätter hålla fast vid hennes, i stora delar av övriga Europa hatade, strama krispolitik.

Ändå saknas inte problem i dagens Tyskland. Arbetslösheten ligger på relativt låga 6,7 procent, men allt större andel av arbeten är tillfälliga och lågavlönade. Tre miljoner tyska arbetare har i dag en timlön på under sex euro (50 svenska kronor) och sju miljoner, eller mer än var femte arbetare, en timlön på under 8,5 euro.

– Vi har blivit ett land av lågavlönade. Många av våra klienter arbetar, ibland heltid, men kan inte få det att gå ihop ändå ifall tvättmaskinen går sönder, kommenterade Renate Stark, som arbetar på en välgörenhetsorganisation, för AFP.

Det är just detta som många ekonomer och kommentatorer pekat ut som en dold orsak till Eurokrisen: Tyskland vägrar höja sina löner trots landets starka produktivitetsutveckling, vilket låter dess industri konkurrera ut jobb i andra länder och generera ett enormt handelsöverskott. Samtidigt hålls den tyska efterfrågan nere, vilket inte låter Europa ta sig ur recessionen. Eftersom Euroländerna delar gemensam valuta kan heller inget av dem förbättra sin konkurrenssituation gentemot Tyskland genom att devalvera.

CDU:s främsta konkurrent, Socialdemokraterna SPD, försökte göra låglönefrågan till sitt huvudnummer för att skilja ut sig från CDU, genom att föreslå en lagstadgad minimilön – som landet i dag saknar helt – på 8,5 euro/timme (i Frankrike är den som jämförelse 9,5 euro). Men det verkar inte ha fungerat – SPD nådde med 25 procent bara 3 procent över sitt katastrofresultat från 2009, och det är partiets näst sämsta resultat någonsin. Vänsterjournalisten Stefan Steinberg gör tolkningen att väljarna helt enkelt inte litade på löftet.

Det är i så fall inte helt underligt – inte bara för att det kom först en bit in i valrörelsen efter att SPD börjat bli desperata efter stridsfrågor, utan också för att SPD:s ledare Peer Steinbrück satt fem år som finansminister i Angela Merkels tidigare regering och var direkt ansvarig för i stort sett samma ekonomiska politik som han nu fördömer med klassisk socialdemokratisk jämlikhetsretorik. Men även för att det faktiskt var SPD själva, med Hartz IV-reformerna i början av 2000-talet, som lade grunden för låglönepolitiken genom sänkta arbetslöshetsersättningar, arbetsmarknadsåtgärder i form av ”1-euro-jobb” och försämrat anställningsskydd.

Av resterande partier åkte uttalat nyliberala FDP, Merkels koalitionspartner, ur parlamentet och tvingar henne nu att samarbeta antingen med SPD eller De Gröna. De senare har sedan länge lagt sig mycket nära mitten inom ekonomisk politik och utrikespolitik och profilerat sig enbart i miljöfrågor – vilket fick deras tidigare mycket höga opinionssiffror att kollapsa när Merkel helt fräckt anpassade sig och lovade kärnkraftsnedläggning.

Vänsterpartiet Die Linke gick också tillbaka, bland annat för att de förlorade proteströster till nystartade Alternativ för Tyskland, AfD. Att trots allt under 5 procent lockades av AfD:s krav på euroutträde, tyder på att många tyskar, trots klagan över stödpaket till ”lata greker”, förstår vilka fördelar euron medför för landet.

Till följd av att FDP inte klarade femprocentspärren har de rödgröna partierna tillsammans en majoritet av platserna i parlamentet. SPD har dock uteslutit en koalitionsregering tillsammans med vänsterpartiet eftersom de står långt ifrån varandra i ekonomiska frågor. Även vänsterns kommunistiska arv avskräcker i ett Tyskland där historien är ständigt närvarande.

Tron på Tyskland som en ”stark ekonomi”, och rädsla för att avvika från en ekonomisk-politisk kurs som trots allt hållit landet utanför katastroferna i Europas periferi, sitter uppenbarligen hårt i den tyska väljarkåren. Någon avvikelse från de senaste årens åtstramarkurs är därför knappast att vänta – trots de katastrofala konsekvenserna på europeisk nivå och de sociala kostnaderna även på hemmaplan.

Annons

Rekommenderade artiklar

Analys: Näringslivet hyllar krispolitik

Analys

Den europeiska nedskärningspolitiken ifrågasätts av allt fler ekonomer och politiker. Men för den europeiska storföretagslobbyn har den varit en odelad framgång.

Fria Tidningen

Dunkla motiv bakom häxjakten mot Rousseff

Analys

Processen mot Brasiliens president Dilma Rousseff handlar inte om hon brutit mot lagen eller inte – det är bara en bricka i den USA-stödda högerelitens försöka att sänka arbetarpartiet PT, skriver Jon Weman i en analys.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu