Motstånd och skymning i Aten | Fria.Nu
  • Anhängare av fascistpartiet Gyllene Gryning marscherar genom Aten den 29 maj 2013.
Fria Tidningen

Motstånd och skymning i Aten

I skuggen av den ekonomiska krisen växer fascismen sig allt starkare i Grekland. Men samtidigt finns ett spirande motstånd mot rasism och mot polisens jakt på immigranter. Simon Felix Adler rapporterar från Aten.

Vi sitter i Agnes kök i stadsdelen Exarchia i Aten. Det är morgon men det är redan varmt. Hon röker och berättar om hur hon misshandlades polisen.

– Jag har varit med om många demonstrationer som slutat i våldsamheter, säger hon.

– Det är inget ovanligt här. Med det här var något helt annat. Dom slog mot allt och alla. Gatan var trång och det fanns ingenstans att fly.

Det var i oktober förra året som en mindre motorcykelburen demonstration avgick från Exarchia. Demonstrationen var en reaktion på de många överfall på migranter som skett i Aghios Panteleimon. Ett område i centrala Aten som fascistpartiet Gyllene Gryning har starkt stöd i. Ett område som även är hem för många migranter. När demonstrationen körde in på en trång bakgata mötte den medlemmar ur Gyllene Gryning och slagsmål utbröt. Motorcykelburen specialpolis kallad Delta som hade följt efter demonstrationen ingrep och misshandlade demonstranterna med batonger. Tjugo personer greps och fördes till häktet. Där fortsatte misshandeln, enligt Agnes.

– Deltapoliser kom in i vår cell. De slog oss i timmar, säger Agnes.

– ”Vi är Gyllene Gryning och vad ska ni göra åt saken”, skrek de åt oss. De hotade oss och sa att de skulle döda oss. Jag var livrädd. Inte bara för vad dom kunde göra med oss i cellen utan även för att dom hade våra adresser och foton på våra ansikten. Det är allmänt känt att en stor del av poliskåren röstar på Gyllene Gryning men att höra dom säga det var chockerande.

Deltapolisen är en specialstyrka som tillkom efter december 2008 då en polisman sköt ihjäl femtonåriga Alexandros Grigoropoulos. De efterföljande kravallerna varade i drygt en månad. Polis, banker och statliga institutioner attackerades.

Det tog nitton timmar innan Agnes fick träffa en advokat och efter tre dagar släpptes hon från häktet. Nu väntar hon på rättegången vilket kan ta upp till ett år eller mer. Samtidigt har hon rapporteringsplikt till polisen.

Agner är långtifrån den enda politiska aktivisten som är dömd eller väntar på rättegång. Många har dömts för att ha varit på väg till en demonstration med en gasmask i väskan. Tårgas används flitigt av polisen under demonstrationer och en gasmask är något som många bär med sig för att slippa kippa efter luft när tårgasen ligger tät på Atens trånga gator. Men en gasmask ses också som förberedelse till att täcka sitt ansikte – ett brott mot antiterroristlagen som instiftades inför OS i Aten år 2004.

Många döms till villkorligt straff, vilket innebär att de riskerar bara genom att vistas i en demonstration. Ett vittnesmål från en polis värderas numera så starkt att knappt några andra bevis behövs för att det ska leda till dom. Den stora mängden åtal gör att människor ibland får vänta upp till flera år innan deras mål tas upp. På grund av rapporteringsplikten till polisen kan de åtalade inte resa utomlands eller ens vistas en längre tid i en annan stad.

Men de som lider svårast under polisrepressionen är Atens migranter. Det räcker med att se icke grekisk ut för att bli stoppad på gatan. Såvida du inte har blont hår och blåa ögon. Nattetid gör polisen räder där de fyller bussar med människor som sedan körs till polisstationer. De som har papper släpps efter ett par timmar. De som inte har det slussas vidare till flyktingfängelser, kallade förvar.

Ett av fängelserna heter Amygdala och ligger utanför Aten. Där sitter nu 2000 människor inlåsta. Långt fler än vad fängelset är byggt för. De få organisationer som har besökt fängelset vittnar om fruktansvärda förhållanden. Barn sitter inlåsta tillsammans med vuxna och tvingas dela rum med ibland upp till trettio personer. Tillgången till tvål och vatten är bristfällig. Nyligen installerades en tvättmaskin som nu alla i fängelset delar på.

På så gott som alla polisstationer i Aten sitter papperslösa i väntan på att föras till ett flyktingfängelse. Eftersom förvaren nu hyser långt fler människor än vad de är byggda för kan väntan i polisarresterna bli lång. Ibland månader. Arrestlokalerna ligger oftast i polishusens källare och är byggda för att hålla människor under en kortare tid. Ingen vet säkert hur många migranter som nu sitter inlåsta utan att se dagens ljus. Men de som har suttit i arresterna vittnar om att det rör sig om flera hundra.

Jag har bestämt träff med Evi och Proxopis på ett kaffe på torget i Exarchia. Båda är välklädda och i förtioårsåldern. Det har börjat skymma. Torget fylls av människor som sitter i grupper och pratar under de gröna träden. Då och då kommer någon förbi och pratar med paret och Evis telefon ringer i ett.

– Jag är aldrig ledig, säger Evi och skrattar.

– Jag är aktivist på heltid. Alla känner alla i dom här kvarteren och när vi stöter på varandra så pratar vi om vad som måste göras.

Evi och Proxopis deltar i en grupp som består av både greker och migranter. Genom aktioner och organisering så försöker gruppen förhindra de attacker som fascister utför så gott som varje natt. Bara det senaste året har flera migranter dödats och många fler har skadats i pogromerna. De ständiga attackerna och polistrakasserierna har blivit vardagsmat för de migranter som lever i centrala Aten. Detta har lett till att många flyktingar inte lämnar hemmet om de inte absolut måste.

Efter kravallerna 2008 bildades lokala grupper i flera områden i Aten. Vänner, grannar och butiksägare började träffas regelbundet för att prata om hur de ville att saker skulle organiseras i deras kvarter. Många av grupperna fungerar nu som en motkraft mot Gyllene Gryning.

Evi och Proxopis säger sig tillhöra den anarkistiska och anti-auktoritära rörelsen. De säger att tron på direkt demokrati har fått allt större spridning. Lokalt organiserade projekt har startats upp. Inte bara i Aten utan även på landsbyggden och i andra städer. Överallt fortsätter människor kämpa trots att så gott som alla är arbetslösa eller hankar sig fram på tillfälliga jobb och trots hotet från polisen och den växande fascismen.

– Allt det där blir en vardag. Att inte ha några pengar och att veta att man riskerar fängelse. Det är något vi måste leva med, säger Evi.

– Vi som är greker har det ändå långt bättre än de som har kommit hit från andra länder, tillägger hon.

Innan vi skiljs åt säger paret att de vill visa mig den mörka sidan av Aten. Vi går till deras bil och kör ut från Exarchia. Först passerar vi Villa Amalias som var en av de husockupationer som vräktes tidigare i år. Byggnaden är omringad av plåt och taggtråd för att förhindra återtagningsförsök. Vi svänger in på trånga gator i Aghios Panteleimon och kommer tillslut till torget som Gyllene Gryning har sagt ska hållas rent från migranter. Proxopis pekar ut i mörkret. Under en gatlampa på torget står fyra muskelösa män i något som ser ut som svarta uniformer. I deras bälten hänger batonger fullt synliga. Polisstationen ligger bara ett stenkast därifrån. Vi kör snabbt vidare och passerar Gyllene Grynings huvudkontor. Långt där upp på fasaden hänger en flagga med partisymbolen – som påminner om ett hakkors. Utanför står två polismän.

Evi ler mot mig när vi en stund senare kliver ut ur bilen igen på säker mark i Exarchia.

– Allt är inte så illa, säger hon. Mycket bra händer här också. Jag är ändå hoppfull.

Nästa dag besöker jag ett möte i ekonomiska universitets stora föreläsningssal. Skolan fungerar nu som en frizon för de migranter som säljer skor och kläder och andra varor på gatan. Det senaste året har polisen gått hårt åt gatuförsäljningen vilket har varit många migranters enda sätt att livnära sig. Gatuförsäljare och studenter har nu gått ihop så att försäljarna kan fly in på universitetområdet när polisen försöker göra gripanden.

Det fungerar. Polisen har mött massivt motstånd från studenter och migranter när de har försökt gripa försäljarna på universitetsområdet. Grekiska universitet har en lång tradition av att vara mötesplats för politiska grupper. Det röks kopiösa mängder cigaretter på mötet och det diskuteras bland annat hur det fortsatta försvaret av skolan ska organiseras. Allt översätts till tre språk. I slutet av mötet vänds blickarna mot mig.

– Berätta om Sverige, säger en av gatuförsäljarna som sitter längst fram på katedern och leder mötet. Jag har hört att det pågått upplopp i Stockholm. Att polisen har skjutit en gammal man.

Jag berättar trevande om den svenska polisens upptrappade jakt på papperslösa och om högerpopulismens intåg i riksdagen. Jag säger att jag inte vet så mycket om upploppen i Husby eftersom jag har följt debatten härifrån. Det blir tyst och jag vet inte vad jag mer ska säga.

Mannen bredvid mig har suttit tyst under hela mötet. Nu vänder han sig mot mig.

– Förbered er. Snart kommer ni stå inför samma situation som vi har här.

Fakta: 

Fotnot: Agnes heter egentligen något annat och vill inte ställa upp på bild.

Annons

Rekommenderade artiklar

Paradigmskifte eller kosmetisk förändring?

De grekiska nazisternas våld kan förändra det politiska landskapet, skriver Antonis Vradis i en kommentar om följderna av mordet på den antifascistiske rapparen Pavlos Fyssas.

Fria Tidningen

"Den politiska klassen har kastats ut"

En politisk härdsmälta – så beskrivs resultatet i söndagens parlamentsval i Grekland, där den radikala vänstern gick kraftigt framåt och nazister tog plats i parlamentet. Orsaken är makthavarnas ”spektakulära misslyckande” att hantera den ekonomiska krisen, menar ekonomen Yanis Varoufakis.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu