Kaniner som biobränsle ett sätt att legitimera avskjutningen
Nyligen avslöjades att de vilda kaniner som årligen skjuts i Stockholm eldas upp och används som biobränsle i Värmland. Kina och Kanada, Ryssland och England rapporterar om att ”den stora djurskyddsnationen Sverige” bränner kaninkroppar för att värma sig på vintern. Fokus bör dock ligga på att tusentals kaniner skjuts varje år. Detta för att djurägare inte orkat ta hand om sina djur.
Under flera års tid har tusentals kaniner fått betala med sina liv för att de har dumpats i stadsmiljö och tvingats överleva på det gröna som finns där. Intet ont anande äter de av de rabatter, buskar och träd som “ägs” av stadsdelsförvaltningarna. Och även om de hade vetat, hade de ätit vad de kommit över – precis som vi hade gjort av ren överlevnadsinstinkt.
I och med att Trafikkontoret betraktar kaninerna som ”skadedjur” kan de också skjuta dem. På Stockholms stads hemsida kan man läsa om hur man vill bevara den biologiska mångfalden i staden. De djur som anses inkräkta på människans intressen räknas dock inte in i denna skara, och är därmed dömda till döden.
Beslutet är inte demokratiskt förankrat. Varför får inte alla människor som bor i staden säga sin åsikt? I stället för att endast lyssna på dem som är av samma åsikt som de själva, bör stadsdelsförvaltningarna lyssna på alla de människor som promenerar i parkerna och trivs med kaninerna.
Avskjutning är ett dumdristigt och kortsiktigt försök att lösa situationen. Inga alternativ har diskuterats. Men finns det några? Ja, på andra håll i världen har man prövat andra metoder. State university i Iowa, också med erfarenhet av vilda kaniner, hävdar att inhägnad av trädgårdar och rabatter samt inmätning av träd och buskar är den effektivaste metoden för att förhindra skador.
Ett levande exempel på att denna metod fungerar finns i Stockholm: Sinnenas trädgård intill Vasaparken har tidigare haft problem med att kaniner åt av blommor och buskar, men är i dag inhägnad – och problemen är borta.
I Helsingfors, där man också upplever samma problem som i Stockholm, har man tillsatt en grupp av experter inom olika områden som testar metoden luktspray på växter i syfte att avskräcka kaninerna. På Helsingsfors stads hemsida finns mer information om sprayer.
Ett annat alternativ är att stadsdelsförvaltningen breddar sitt perspektiv och väljer att plantera sådana växter som kaninerna inte äter. Vilda kaniners värn Stockholm (VKVS) presenterar en lista över sådana växter på sin hemsida.
Alla dessa metoder måste givetvis genomföras innan marken fryser till och innan snön kommer. Självklart bör resultatet förbättras om dessa metoder kombineras. Sedan måste man förstås utreda om man på längre sikt kan sterilisera kaniner eller på andra sätt hindra att de blir för många.
Vid sidan av dessa metoder behöver man påbörja det förebyggande arbete som aldrig har inletts. Vid köp av ett djur i dag får den nyblivne ägaren en liten broschyr, som liknar en bruksanvisning till en vara. Att dessa inte läses eller tas på allvar vittnar dumpningen av djur om. Det krävs kunskap, kärlek och tid för att sköta ett djur väl, så som det står att djurägare är skyldiga att göra i Djurskyddslagen § 2. På djurhem och 4H-gårdar skulle den tilltänkte djurägaren kunna gå en praktisk kurs i hur man tar hand om ett djur. Det skulle vara ett mer etiskt sätt att skapa arbetstillfällen än att bränna kaninkroppar.
Att kaninernas kroppar bränns och blir till värmeenergi i Värmland ser vi i VKVS dels som ett sätt att avleda allmänheten från grundproblemet, dels som ett sätt att legitimera avskjutningen genom att göra den till en förutsättning för en näringsverksamhet.
Vi anser att grundproblemet till denna situation är att djurägare dumpar sina djur i staden. Bristen på ett förebyggande arbete har inneburit att människor fortsätter med detta. Problemet orsakas således av människor – och måste därför också lösas av människor.