LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Noveller
Ulla Johansson

Läsarnas Fria

Pojken som inte blev nykterist

En novell av Ulla Johansson

Det var i den gamla onda tiden och han kom från barnrikehusen. ”Solgårdarna”. Som inte härbärgerade mycket av sol. Eller solmänniskor. Men fadern hörde till kvarterets aristokrati. En man som inte drack sprit och därför kunde peta undan någon liten slant varje avlöningsdag. En liten slant. Hustrun städade hos medelklassfamiljer och bidrog med några tior då och då. Till hushållet; och vi talar om fyrtiotal då tiorna hade ett visst värde.

   Bara tre barn i familjen och kanske skulle de inte fått bo i dessa barnrikehus men hade ändå hamnat där. Tacksamma för en lägenhet där det fanns badrum och elspis. En ljus lägenhet med generösa fönster. Modern putsade och putsade detta deras hem. Särskilt fönstren som ju alla i huset kunde betygsätta. Fönstrens glans och rena gardiner. Ett hem utan fläckar. Trots honom och de två bröderna.

   Tre söner men bara han sändes till den fina skolan. Till realskolan och fadern hoppades på gymnasium och studenten. Han ansågs ”ha läshuvud” och nu hade han börjat avundas bröderna som saknade denna begåvning. En sån tur för dem. Som inte sändes till realskolan utan var alldeles normala pojkar med ett normalt pojkliv och egna kamrater.

   Klasskamraterna visste om att hans pappa var varvsarbetare. En varvsarbetare på listan över elevernas fäder. Disponenter och läkare och ingenjörer. Så denna fläck: en varvsarbetare. Medelklassens söner ignorerade honom till en början. Bara vände sig bort när han försökte närma sig. Så småningom blev det värre. Nu hade tre av de värsta börjat följa efter honom på hemvägen. Ropandes efter honom: - Jätten, jätten. Giant, giant.

   Till hans underklassiga härkomst kom ju detta med begynnande skäggväxt och en nästan vuxen kropp. Väl utrustad med manliga attribut. En storväxt kille som ärvt moderns mörka ögon och svarta hår. Att han också såg bra ut talade ingen om för honom. Skrek bara ut sitt klasshat: Giant, giant.

   Lärarna såg honom kanske. I klassrummet. Gav frågor och väntade sig svar. Svar som det kostade enorma ansträngningar att ge. Under alla dessa hånfulla ögon.

   Kanske såg lärarna också förföljelsen. Men brydde sig inte. För dem framstod han

inte som särskilt duktig. Han kände sitt studiemässiga tillkortakommande och undrade inom sig vart hans ”läshuvud” tagit vägen. I folkskolan hade läraren månat om honom. Berömt honom inför fadern och lockat  denne att satsa på sonen. Den begåvade.

   Skolgårdens raster förvandlades till helvetet. Han visste inte var han skulle gömma sig eller hur han skulle kunna agera normalt. Tog med sig en bok ut och låtsades läsa  över en glömd läxa. Eller smet ut i parken som gränsade till skolområdet. Fick där vara vaksam så att han hörde klockan som ringde in. De som skrek efter honom på hemvägen vågade inte agera fullt ut på skolgården. De andra eleverna hade antagligen inte gillat ett så vulgärt beteende. Bättre med utfrysning.



  

Väl hemma brukade han sätta sig hos modern i köket. Hon teg och arbetade med disk och mat och bakning. Lät honom sitta där men teg. Han hade inte grepp om hur han skulle nå fram och berätta detta om hemvägens plågor. Att han inte ville vara kvar i den främmande skolan. De var båda tysta. Alla eftermiddagar. Kanske var hon rädd för det han ville säga. Rädd att hon måste erkänna ett misslyckande för fadern.      

   Hennes eget eller sonens. Hon sade aldrig emot mannen. När han bestämt något så skulle detta fullföljas. Hon hade efter dessa år lärt sin läxa och ville vara ifred. Hennes åsikter var intet värda och hon orkade ingen strid. Inte nu längre. Men till slut -  en kväll när hon och mannen var ensamma i lägenheten - försökte hon berätta att skolpojken inte mådde bra. Hon visste hur det stod till utan att ord växlats mellan henne och sonen.  Hade nu blivit desperat över eländet: 

  - Kamraterna i den nya skolan retas för mycket med honom. Han är aldrig glad numera. Han kan rentav bli sjuk av detta.

   Mannen låtsades inte höra. Han skrek aldrig åt henne, eller slog. Såg bara förbi henne och lyssnade inte. Lyssnade aldrig. Det hon sade saknade helt betydelse. Utom då hon ibland klagade över att matpengarna inte räckte. Då hörde han och gav henne en lektion i hur ett hushåll borde skötas. Visserligen med ord, inte med slag. Han var ju nykterist och betedde sig inte som de andra karlarna i huset. Kunde lägga band på sig.

   Skolpojken hade han heller inte slagit sedan denne blivit mer vuxen. Att den fina skolan skulle kunna plåga någon kunde han inte förstå. Fruntimmerstjafs.

   Kvinnorna i huset berömde den nyktre och ordentlige mannen inför sina egna drickande karlar. Gång på gång höll de fram hur bra den familjen hade det. Snyggt och propert och alltid pengar som räckte till mat och hyra. En familj som minsann aldrig behövde gå till välgörenhetsbyråer för att tigga pengar till kläder och förnödenheter. Männen lyssnade på klagan och surnade till. Slängde gärna ur sig ett glåpord till nykteristen. Men den ordentlige var även fackligt aktiv och den positionen krävde respekt. Glåporden lindades in. Stacks, men inte mer.

  

Sommarens lördagseftermiddagar brukade dessa festande män sitta uppe bland kullens träd och smussla med sina flaskor. Solgårdarna gränsade till ett grönområde som väl var tänkt som barnens lekplats men passade också till en manlig fest med  kortspel och annat.

   Han visste inte hur det gick till att han lockades dit. Hur kullens män fick honom till sig. Sommar och skollov och han hade fått ett sommarjobb som cykelbud. Springpojke. Jobbet accepterade honom och ibland orkade han skratta.

   De drickande på kullen bjöd honom på en drink. Läskedryck med brännvin. Han visste alltför väl vad drycken innehöll. Visste också att för dem var detta en triumf över fadern. Att de lyckades locka storsonen att dricka. Så mycket för den nykterheten. Han var försiktig i början, drack bara ett glas och tuggade violtabletter efteråt.

   Hösttermin och nu möttes de ”festande” i ett källarutrymme. De vuxna männen. Men också några pojkar som visserligen var äldre än vad han var men som ändå godtog hans sällskap. Han hade nu börjat dricka djärvare. Känt den sköna värmande vadden kring hjärtat. Fadern upptäckte honom och så var skolan slut för hans del. Folkskolan hade han åldersmässigt passerat och han skulle ha ett arbete. Och återgick till springpojksjobbet. Fadern var svart i ögonen men sade inte mycket. Inte mycket mer än detta:

 -  Du måste vara näst intill idiot som beter dig såhär. Men jag tar min hand från dig. Du får bo här hemma men vänta dig ingen hjälp. Och mat och hyra skall du betala.

   Han tyckte sig ha sluppit billigt undan. Hade väntat att fadern skulle slå honom sönder och samman.

   Så blev det att han och Stig fann varann. Mest i detta att de båda konstant hade ont om pengar. När han själv betalat modern för mat och ”hyra” hade han nästan ingenting kvar av den ynkliga lönen. Kläder måste han ju köpa ibland. Han växte fort nu. Hans växande som retat den fina skolans lärjungar.

  



Bildrättigheter: Malin Hoelstad/Scanpix

Han och Stig. De började med små inbrott. I kiosker och småbutiker. Stig hade redan skaffat sig några kontakter som kunde sälja varorna vidare. En del pengar flöt in. De åkte naturligtvis fast efter ett tag. Stig försvann ur bild ganska länge, själv klarade han sig med mindre och en övervakare. En övervakare som talade med faderns ord. En övervakare som moraliserade: - Du som är en begåvad kille. Du skulle inte behöva ha det så här. Du borde börja på kvällskurser och skaffa dig ett yrke.

   Föräldrarna skämdes. Skämdes och försökte dölja skammen. Med att han bott hos släktingar på landet ett tag. Övervakaren ville de inte se. Men han kom ändå och ville samråda med fadern. Denne teg och stängde in sig i ett annat rum. Modern grät.

   Stig kom ut från ungdomsfängelset och de skaffade en lägenhet tillsammans. Det fanns billiga lägenheter att  hyra i rivningsområdena. Staden skulle förnyas och de schabbiga bostäderna i gamla slumområden blev tomma. De kördes sedan ut från första lägenheten och flyttade på nytt. Flera gånger och husägarna skulle ha en viss hyra fram till rivningen. Det blev i alla fall billigare än att bo hemma hos fadern och nu kunde han nästan smita från övervakningen. De två hade med tiden blivit smartare och gav sig på större objekt. Tjänade bättre och klarade sig bättre från följder. Kamouflerade med anställningar som försäljare. Legitima försäljare.

   Han hade ibland råd att festa på allvar. Köpa den sköna vadden kring hjärtat. Med   flottare tillbehör. Restauranger och en del flickor. Han såg ju bra ut. Och snyggt klädd. Flickorna hörde till vuxenlivet men var inget han på allvar engagerade sig i. Trots att en del klängde sig fast. Skrev och ringde när han inte hörde av sig. Telefonen hade de skaffat för ”affärernas” skull.

  

I pengamässigt dåliga perioder, när det häftiga festandet var utom räckhåll, nöjde han sig med smuggelsprit och apotekens tabletter. Något som Stig också lärt honom.

   Så försvann Stig till Stockholm. Efter en del hot och ett par misslyckade affärer blev han rädd och gav sig av. Bytte namn för ett tag och ville inte heller ge besked om sin nya adress. Hade också talat om att ge sig till sjöss för att komma undan vissa förföljare.

   Han var nu helt ensam. En ny erfarenhet, han hade ju alltid haft folk omkring sig. Familjen, skolan, Stig. Han blev handlingsförlamad, fick släpa sig till den arbetsplats han trots allt hade. En arbetsplats som snart upptäckte att han drack. En arbetsplats som ville tala allvar med honom.

   Han gick omkring i en glaskupa och undrade om allt som hände honom var verkligt. Vems roll han levde i. Hur hade han hamnat i denna kalla lägenhet med de halvskitiga möblerna? Varför hade Stig gett sig av? Hälarna dök upp ibland och tipsade honom om nya jobb. Men han hade blivit rädd och osäker och dög inte mycket till. Bara småjobb som gav pengar till mat och sprit. Hyran hade han inte betalt på länge och telefonen stängdes av. Ibland under nyktra perioder tänkte han på skolan där allt började och förmådde i kylan känna hat. Brinnande hett hat. Overklighetens enda fasta känsla.

    Modern hade försökt hålla kontakt med honom. Så länge telefonen var öppen ringde hon på dagarna när fadern inte var hemma. Hon var förbjuden att träffa sonen, förbjuden att tala med honom. Ibland kom hon med mat, med nyköpta skjortor och annat som han behövde. Gömde sina besök med att hon var ute på städarbete. Hon grät inte längre så han såg det. Förstod att det plågade honom. Försökte i stället att städa upp litet kring honom men ville inte ge honom pengar eftersom hon visste att han genast köpte sprit för de kontanter han fick tag i. Han frågade aldrig efter bröderna eller efter fadern, men var nöjd med att hon kom. Vad hon tänkte om hans liv ville han inte veta. Som alltid talade de mycket litet med varandra.

  

Hon hade förödmjukat sig till att be kvinnan som ägde tobaksaffären i närheten att få ringa dit och höra efter hur det gick för sonen. Om han syntes till på gatan och i vilket skick han var. En hård kvinna denna affärsidkerska men hon hade trots allt lovat ha litet uppsikt.   

   Modern hade ringt affären flera gånger de senaste dagarna men fått negativa besked. Ingen hade sett honom. Ingen av grannarna visste var han var. Ingen polis hade heller varit där så vitt man visste.

   Hon tänkte att det varit bättre att han åkt fast för något. Han hade ju då fått en varm cell att sova i och folk som såg till honom.

   Hon var helt enkelt tvungen nu att ge sig av till lägenheten och undersöka vad som hänt. Om mannen förstod vart hon var på väg var i detta nu likgiltigt. Hon var hjärtklappande orolig. Rädd. Frös av rädsla och brydde sig inte om vardagen och pengasnålhet utan tog taxi. Resan dit skulle gå fort.

   Nyckeln satt på insidan av lägenhetens skraltiga lås men ingen svarade därinne. Ingen fastighetskötare fanns att be om hjälp. Hon bankade hysteriskt på dörren, sparkade. Låset gav inte med sig och tystnaden kompakt.

   Hon kallade på sin systers man. En hygglig karl som kom genast. En hygglig karl utrustad med verktyg att knäcka låset.

   Sonen satt vid bordet med glaset framför sig. Spriten och tabletterna. Huvudet mot armarna som han sov. Men där var kräkningar och blod över bordet och en hemsk lukt i hela lägenheten.

   Hon skrek och skrek. Ylade. Systern hade kommit och var runt henne. Systerns man försvann.  Lugna dig, lugna dig. Vi skall hämta hans far som får ta hand om dig. Ta hand om detta.

   En mors svar: - Aldrig i helvete. Kommer han hit slår jag ihjäl honom.  

   Hon var den ordentliga och lydiga kvinnan som aldrig yttrat en svordom eller druckit ett glas sprit:

   - Aldrig att han får komma hit. Han. Djävulen måtte ta honom.

 

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Med cyklop och maskdräkt ner i de undre världarna

”Ålar försiktigt ut på våningsplanet och puffar till min ytterdörr så den stängs, känner tydligt att nu finns ingen återvändo, jag ska genomföra vad jag föresatt mig.” När människan vänder på perspektiven och ser på världen från en annan vinkel kan vad som helst hända.

Läsarnas Fria

Skogens mörker – en sommarföljetong

Tredje delen
Ingegerd blev fascinerad av mordkommissionens man. Christian Berger svarar definitivt inte mot den bild hon gjort sig av den sortens poliser. Han är så försynt och så enkel i sina frågor och inget i hans kläder eller kroppsspråk talar om makt eller byråkrati. En man med rödblont skägg och metallbågade enkla glasögon. Sådana som studenter köper för att de inte har råd till bättre.

Läsarnas Fria

Skogens mörker – en sommarföljetong

Vare sig det regnar eller solen skiner hör läsning sommar och semester till. LFT bjuder därför på en sommarföljetong i 5 delar skriven av Ulla Birgit Johansson. Läs och njut av sommaren!

Läsarnas Fria

Eftersommar.

Mannen hade kommit till byn kvällen före. Sent på kvällen och de var tre män från norr men bara en som märktes som någon särskild.

Läsarnas Fria

© 2024 Fria.Nu